Sen kväll i Miami

Vi kom inte hem innan midnatt. Närmare fyra faktiskt. Nytt rekord!
Och vi valde att vara ute som längst på de sämsta grejerna hittills. Helt galen otur med det mesta faktiskt:

- Vi kommer in på Delano eftersom vi har kavaj på oss, men inte längre än till lobbyn. Vakten vid poolentrén hänvisar oss till en sidoentré men där är det lika svårt att ta sig in till "Let the Singer Be Heard"-festen.

- Vi går och äter på en mysig italienare på Espanola Way som sedan visar sig vara värsta mardrömmen: de har en Centurion som inkastare, ett italienskt liveband som spelar skithögt och till sist ett drickspåslag på notan på 25 dollar vilket får det hela att rusa iväg till oanade höjder. Miami är dyraste stället på jorden...

- Mad Mats och Freddie Cruger hämtar upp oss och vi drar till en bar på Ocean Drive för lite Coronas och Spritzers. Trevligaste inslaget på kvällen.

- Nästa stopp är The Marlins hotellbar där Enochson ska värma för Theo Parrish och Moodymann. Allt ser lovande ut men är försenat så vi tar med oss Ingmari, Netz och Mats ner mot Washington och fjärde för att kolla in om Peven Everett hunnit börja köra live på ett ställe som heter Harrissons. Då vakten inte vill berätta vilken tid han börjar och det kostar 25 buck att komma in så struntar vi i det och korsar gatan för att ta en snabb drink på China Grill - en av Miamis mest omtalade restauranger. Här spelas det skithög skithård skitdålig pumpande dansmusik till maten och stället är ett skämt med beställningar som går fel i en trist miljö. Märkligt.

- Tillbaka på The Marlin så har Theo och Moodymann fortfarande inte börjat spela och istället får vi vara med om en av de sämsta musikupplevelserna någonsin när en fransk tjej med namnet Hanna Hais tar över micken mot slutet av Enochsons set och sedan ännu mer när hennes producent ska ackompanjera henne bakom skivspelarna.
The Marlin lider. Gråter. Kaskadvomerar om ni så vill. Aldrig har vi hört en sämre vokalissa. Aldrig har ett ställe mått så kollektivt illa som när Hanna Hais tar ton.
Vi försöker desperat lösa problemet. Jag går fram till Markus och frågar om någon kan säga till henne att sluta sjunga, han vet inte var arrangören är. Ingmari letar desperat efter någon som kan ta ansvar för detta debacle. Till slut går jag fram till hennes DJ-kompis och undrar om han kan få henne att sluta sjunga?
- But why, säger han.
- Because she is killing our ears, berättar jag upprört.
Det hela får sin upplösning när Glenn Underground helt sonika går in i DJ-båset, greppar hennes mick och beordrar dom att lämna båset.
- Yoou're destroying black music, get the fuck out!, skriker en upprörd Glenn och stället andas ut.
Hanna Hais blir dock väldigt arg och vakterna får eskortera henne ut till publikens jubel.
The Marlin återhämtar sig tyvärr aldrig och...

- ...Mats, Nille, Freddie och jag tar en taxi downtown för att gå på Triple Five Soul-fest med Platinum Pied Pipers, Spinna, Benji B och många andra. Tyvärr råkar alla bra redan ha spelat när vi kommer dit (det brukar vara tvärtom) och vi får lyssna på en hiphop-DJ som inte kan mixa innan vi tar en taxi tillbaka till South Beach för lite nattamat på en diner.

- Väl där gör undertecknad misstaget att beställa en California Burger för att jag gillar avocado. Säg så här: Nille fick lökringar på sin burgare, jag fick groddar.
Men milkshaken var god...

Problemet här är att varenda fest har en så megalång lineup att man aldrig vet när de bästa ska spela. Då är chansen rätt stor att man får uppleva en Hanna Hais. Nja kanske inte just något SÅ dåligt, men det är i alla fall väldigt mycket mediokert inslängt bland all magi.

//Tom